Lajvet ”Do androids dream” spelades i Göteborg i februari 2017. En ”Blade runner”-inspirerad miljö byggdes upp i en scenkonstlokal som sedan fylldes av deltagare från sex länder i rollerna som prisjägare och replikanter.
– Jag har alltid velat göra ett lajv som återskapar känslan av att sitta och äta nudlar i regnet, säger arrangören Simon Svensson, som också har en kluven inställning till filmen:
– Egentligen är det ingen särskilt bra film – det är ju ingen som är intresserad av vad Harrison Ford håller på med. Men den är otroligt vacker, i rytmen, färgerna och ljudet.
För att komma från originalets smala könsroller valde arrangörerna till ”Do androids dream” att skriva alla rollerna utan angivet kön, och uppmanade deltagarna att klä sig i ett queermode där klänning kunde kombineras med militärbyxor oavsett bärarens könstillhörighet. Simon Svensson beskriver deltagarna som ”50 procent cis-kvinnor, 40 procent cis-män och tio procent queera och ickebinära”.
I december arrangeras uppföljaren ”When androids pray” som ska djupdyka i replikanternas inre. Hur känns det att reduceras till en handelsvara? Och kan en robot ha andliga sidor?
– Vi vill utforska vad som händer när androider börjar tro på till exempel reinkarnation. Deras komponenter blir ju återvunna och då tänker vi att det skapas en andlighet kring det, för att finna hopp.
Det tredje och sista lajvet i serien är Where Androids Die.
Ariadne’s Red Thread och Atropos